mykatt

Jaha. Då vare dags. En fångvaktare på Handelsvägen påstår sej begripa varför vi katter kurrar. Enligt gubben är det helt enkelt och rakt upp och ner bara en enda lång och tillkrånglad R-A-A-P. Men hallå, gubbe lilla!! Vi katter är mytiska och magiska varelser. Vi rapar ICKE! (det är f.ö. samma gubbe som äter rutten strömming nu i augusti, sen tuggar han gräs och spyr därefter ut firrarna i pensérabatten där mina utegångskollegor tvingas halka omkring på nätterna och jagar osedvanligt feta och illaluktande paddor)

 Mjau på er! Nu ska jag berätta om nåt riktigt läbbigt som hände mej i våras. Riktigt skitläskigt.
Det som hände då var den första chocken i en aldrig sinande ström av kattrauman och förödmjukelser.

Våren skrek o slet i kroppen. Det var första gången jag kände DET lebbot. Anade nog svagt vad det betydde, men OK, den smällen får jag berätta senare. Nu till RÅNET. Det här är ett enda stort mörker, om ni frågar mej alltså.

Så här.
Jag ligger på fängelsets öppna centralavdelning som för tillfället är helt tom och har purrat mej rakt in in i kattnirvana.
Har det riktigt skönt. Tänker bilder på att jag i dag har hittat ner till källaravdelningen. Helt underbart kattjaktsland. I dag mjukade jag upp mej med att slita benen av en rätt saftig korsspindel som larvade omkring därnere. Jag blev skitförbannad på´n så jag tog bara benen, lät kroppen ligga kvar och småspritta en stund. Försökte sen käka lite på den men den kittlade liksom i halsen och smakade mest brottarbralla. R.I.P. säjer jag bara!

Flåt. Alltså, jag ligger där och purrar... DÅ...brakar helvetet löst. Fängelselarmet tjuter sönder mina öron Oiiiiiiiiiiiiiiiii--Oiiiiiiiiiii--Oiiiiiiiiiii---Oiiiiiiiiiiiiiiiiii. Det KNAAAAAKAAR samtigt på trappan utanför fängelseporten och den kollosala porten är uppslagen. IN STORMAR FÄNGELSEDIREKTÖREN. Gläsfser sina gutturala ljud som blandar sej med den där äckliga fångvaktarstanken. Dirren är den näst största av dom alla, och har just inget hår i ansiktet som den andre, men hon har två tuts ungefär mitt på kroppen.  Hon bör därmed ha två valpar, det har jag listat ut, och länge har jag dessutom misstänkt att dom två mindre konstaplarna är hennes egen avkomma!!! Visst äre ruggigt!! Då ser jag den i porthålet, en enormt hårigoch svartmuskig typ i kattbranschen. En kollega. "Kom in lilla Spinn, kom..." gnäller fängelsekärringen fram. Och "Spinn" (vicket urlöjligt namn) glider förbi mej, väser fram ett "Håll undan din gamla skinntrasa.." ur mungipan, daskar till mej på nosen med sin svansborste, och så gliiiider det äcklet fram till min matskål. Knaprar i sej det mesta av mina laxhjärtan, dreglar därefter omkring lite förstrött i min vattenskål. Sen den ultimata förödmjukelsen: Han ormar sej in i min bajslåda, harklar sej ljudligt o försöker klämma fram både det ena och det andra. (jag smygkikade och inget kom ur karln) Då sprätter han iväg några långskott i riktning matskålen. Träffar förstås. Så där håller det på och ni kan förstå vad jag tycker om denne svartmuskige bonnläpp. Det här var samma dag som den minsta fångvaktaren målade på mej en hitlermustasch i svart tusch och sen låste in mej i kolsvartet i mellersta byrålådan i en hel timme. Själv satt hon utanför och spelade Abbas "Gimme, gimme, gimme a Man after midnight" om o om igen. Varför dessa groteska bestraffningar?? Jag har ju inte den minsta aning om mitt brott.

P-r-r-r-r-r... K-r-r-r-r-r...
..
P-r-r-r-r-r... K-r-r-r-r-r...
Allt är gott. Vilar. Mätt. Mår bra.
Sluter ögon..P-r-r-r-r-r... K-r-r-r-r-r...
Vilar i Nirvana. Se sovet i öppna ögon. Och i stängda.
P-r-r-r-r-r... K-r-r-r-r-r...
Bara hörseln på nu.
Inte det där andra, inte jakten. Inte reviret. Inte nu.
Allt stillnar.
Allt är gott.
Mätt.
P-r-r-r-r-r... K-r-r-r-r-r...
En liten kvällsfis vaknar, stiger upp, virvlar dammet
i en kvällssolsstrimma. Stillnar. Allt lugnt.
P-r-r-r-r-r... K-r-r-r-r-r...

Är nån kvar därute? Vansinnigt tråkigt det jag skrev tidigare,  jag vet. Skittrist. Och gnälligt. Men vad kan jag göra?
Jag måste få hjälp att komma ut härifrån...Skrika HJÄÄÄLP hjälper väl inte det minsta för tittar jag ut genom vägghålen så är det fångvaktare överallt.
OK, jag är inte bara hårlös jag är tillika historielös. Japp, jag har fantamej ingen aning om vem jag är eller var jag varit tidigare.
Kanske har jag alltid funnits (!!??) ...och kanske alltid varit fånge i den här gamla trälådan. Strängt taget spelar det ingen roll. Men jag vill ut härifrån.
Tyvärr är jag tydligen en mycket misslyckat kattexemplar, det påtalar den där störste fångvaktaren hela tiden. "Hon e så fuuul den lille kattan..:" säjer han hela tiden och så trycker han upp sina rosa köttklor i min haka och river till så det slår små gnistor om mina huggtänder. "Sååå fuuuul..." insisterar han.
OK, jag såg mej själv i en så  kallad spegel för en tid sedan och det var en nära-döden-upplevelse, det får man hålla med om.
Jag ser inte kul ut. Eller, ja, kul och kul...Ser bedrövlig ut. Som råtta på laxen har jag krossad svans. Ser ut som en liten gris därbak. Ja, herreminje, en knorr. Knorr därbak och ljummet gummi därfram.
Dessutom är det  egentligen helt obegripligt att jag vill bli fri. Jag fryser nämligen ihjäl om det är is ute. Eller regn. Eller vind. Eller nåt.
En av fångvakterna drog då på mej ett rysligt rosa plyschtäcke som spändes ut över hela min kropp. Då tappade jag balansen och föll illa.
Det här blir inte kul.

Nu är all min stolthet och inte-gri-teeet snart bortsopad, lika bra då att passa på att berätta om min Bolåda, min Åklåda, min Bajslåda och om en Spinn? Snälla!